dearamanda.blogg.se

Idag var första dagen av den här terminens niu-tester..
Denna morgon skulle jojo testet vara. Ett sorts konditions test då man springer intervaller på en tid som ändras, kort och väldigt dåligt förklarat.
Jag får en sådan ångest för prestations krävande grejer. Jag hade med mig kläder men var inte säker på om jag skulle genomföra det. Jag mådde dåligt väl där och hade på morgonen känt mig febrig. Alla dessa var givetvis skapade av mitt huvud men de var verkliga.
Jag hade dessutom stressat kvällen innan över en engelska skrivuppgift som vi skulle göra idag om en bok vi läst. Jag hade inte läst en bok. Jag såg istället filmen Dear John och läste då i går kväll på mig om skillnaderna mellan boken och filmen m.m.

Jag satt ombytt nu imorse i idrottshallen och Brolla frågade hur det var. Jag sa att jag hade ont i knät men att jag skulle prova värma upp. Jag hade ont i knät, men det hade inte varit anledningen till att jag inte sprungit. Jag började värma upp och jag kände mig pigg. Tyckte inte att gårdagens match kändes av allt för mycket och huvet kändes klart och positivt. Då bestämde jag mig för att köra.
Testet gjordes i två omgångar då vi var så många. Jag körde omgång två. Jag hade aldrig någonsin sprungit jojo test förut. Jag har heller inte tränat något fyspass under vintern, något jag vet att de andra gjort. Jag sprang i samma grupp som Jennifer A. Hennes mamma var vår fystränare och Jennifer tränar mycket. Jag fick höra av henne innan hur nervös hon var och försökte peppa henne, det var nog delvis det som gjorde mig lugnare. Jag hade målet att inte kliva av först av tjejerna och hamna sist. Det gjorde jag inte. Jag klev av två kryss innan Jennifer. Jag hade kanske mer att ge men benen blev tvärt tunga, något jag inte hade förväntat mig så jag gick av. Skamsen att jag förlorat men stolt över vinsten mot mitt huvud. Jag kände mig peppad efteråt till att träna. Om jag klarade såhär bra jämfört med en som alltid tränar fys så känner jag mig sugen på att utvecklas genom att faktiskt målinriktat träna. Det känns som att jag kan bli mitt starka jag igen. Det känns så realistiskt och då är jag ändå medveten om att det kommer ta tid. Jag ringde genast pappa så vi for och skaffade mig ett gymkort på sensia.

Folk verkar gilla dem som är bra på nånting. De kan vara riktigt snygga, riktigt snabba, uthålliga, surriga ja vad som helst men sånna vill folk ha nära sig.
Det kändes som att glädjen bara flög i luften omkring mig nu. Jag kan bli den där snart. igen?
Jag hade fotboll senare på kvällen och sa stolt att jag körde det lagkompisen trodde att jag menade att jag hade kört bil hit och blev exalterad. Jag förklarade att jag menade jojo testet och hon blev lugnare, frågade hur det gått och jag sa att det känts bra. Jag frågade vad hon brukade klara. Och så frågade hon vad jag klarat och jag skrattade bara hopplöst då. Insåg att jag var en bit behind ändå. Hon skrattade och jahaade mig. Sedan började de jämnåriga snacka om "jag måste berätta en grej" saker, fniss, visk visk, killar och händelser som man bara förstod bitvis av.. Då kände jag att det inte spelade någon roll med min lilla insats. Jag hade ändå inte det där. Som tjejerna har tillsammans.

På träningarna känner jag mig mer och mer tillhörande tjejgruppen men sen så står man där och det går dåligt, då suger allt helt plötsligt. Man känner sig helt ensam och utanför..

När jag kom hem läste jag en gammal klasskompis blogg. Såg några festbilder på folk de festar med och saker det gör. Saken är den att där såg jag ingenting. Inget mer än fina bilder. Jag vill inte ha såna där killar. De har jag umgåtts med. De är bara tomma skal, ingen äkta vara.. Det kommer de att bli men de är inte där.
Jag vill inte dit.

Jag har haft som roligast när ingen druckit. Allt blir så mycket mer äkta då. Jag gillar mer den sortens ärlighet. Den sorten man får tänka tusen gånger i huvudet innan man säger den och tiotusen om man ska göra en. Man växer så mycket mer som människa när man väl klarat det.

Dessutom så är det inget misstag heller då. Ingen känsla man bara kände för stunden som slank ur en. Det är en ärlig och oskyldig handling där varje sak som händer kommer att vara viktig och komnas ihåg av båda nästa dag och vecka. Jag gillar det även om det inte är lika snabb startat och intensivt som en fylla. Jag tror på kärlek och att om den är ärlig och ofull, lite smått påverkad av lyckorus(av eget val) så håller den längre. Varje steg blir lite pirrigare och så hålls den sexuella och nykära spänningen sig och förhållandet vid liv längre.

Så vid slutet av dagen är jag tillbaka till att jag ska bli jag igen lite mer. Träna och småprata med människor och testa vart nya vänskaper kan finnas..

 

En sten är synonymt med stabil. You are steady like a rock, it goes. Du är en riktig klippa, på svenska.

 

Tänk att allt som finns i universum är två stenar och ett golv. 

En och en står stenarna grundade, stabila och orubbliga.

Tänk nu att dessa stora stenar ställs på varandra.

Mest troligt ramlar den ena av den andra.

Vi försöker igen med dessa på säkra marken så stabila stenar.

Denna gång får vi tillgång till en kvist. Kvisten håller upp stenen på den andra. Såsmåning om ruttnar eller torkar träningen sönder och vi är tillbaka till de två stenarna som faller ifrån varandra. 

Vi får nu istället vind. Vinden stöttar upp den ena stenen på den andra. Stenen hålls ihop men slipas efter en tid av vinden. Till slut är deras form ändrad och vinden påverkar dem helt annorlunda, stenarna faller ifrån varandra.

Låt oss ge stenarna vatten. Stenarna hålls på varandra av trycket på den djupa botten de står. Av den gamla kvisten har nu skapats små aljer i vattnet. Aljerna söker sig så småningom om till de uppstaplade stenarna. Algerna växter runtom stenarna och sakta skapas ett mellanrum mellan stenarna så att de inte längre hör ihop. Tillslut kommer växten att på något ställe dö eller på annat sätt försvinna och en obalans skapas så att stenen nu rullar ner jämsides med den andre på havets botten.

 

Som ett sista försök ger vi stenarna liv, fyra ben.

Stenen lägger sig till rätta på den andra. De stöter på samma motgångar som tidigare men det som skiljer de tidigare försöken mot det här är att för varje gång de faller, har de möjligheten att kliva upp igen och försöka på nytt. Stenarna kommer att så länge båda vill, alltid kunna kliva upp på den andre igen. Ju äldre stenarna blir desto mindre kliv kommer att behövas tas då stenarna formats stabilare tillsammans. Det viktiga nu för stenarna är att komma ihåg att de båda har ben och att de båda kan använda dem. Det är så lätt att glömma problemen och inte minst att det finns lösningar när man blivit bekväm och trygg med varandra.

Always get up. Never give up.

 

 

 

 

 

 

 

trolololol orkar inte läsa igenom texten en gång. Den är nog osammanhängande och långdragen men then again that is only how i am so do not act suprised.