Man blir tvungen att välja jämnt.
När du skrev att jag var en "normal" tonåring så blev jag faktiskt lite förolämpad. Jag gillar inte att bli kallad normal, jag vill vara unik speciell. Men mitt dilemma är ju att jag är människa och våra instinkter vill känna gemenskap. Och det är klart jag vill men vatusan det verkar ju som att man måste utesluta det ena för att kunna utföra, med störst chans det andra. Jag vet ju vilket jag vill men det är så tufft. Hur tusan ska man kunna fokusera när man riskerar att bli kär..
Sure let's just do that! ..
As simple as that. Right?